Publicerad Lämna en kommentar

Rena lögner om medicinsk cannabis

Generellt sett har jag stor respekt för IOGT-NTO och deras arbete. Jag har själv inte mycket till övers för den svenska alkoholkulturen, och stöder vanligtvis organisationens arbete för nykterhet till fullo.

Därför blir jag extra besviken när jag ser att organisationen, via sin tidning Accent, sprider en bild av medicinsk cannabis som är helt uppåt väggarna.

Den 20 december förra året publicerade Accent en artikel med rubriken “Så används medicinsk cannabis i politiskt syfte“. Artikelns primära budskap är att medicinsk marijuana inte är att betrakta som ett problem i sig, men att problemet i stället är “de som utnyttjar det faktum att några blir hjälpta av marijuana som ett politiskt vapen i legaliseringsdebatten”.

Redan rubriken är totalt missledande. Medicinsk cannabis “används inte i politiskt syfte”, som om det skulle handla om något slags fulspel eller manipulation, utan det är tvärtom så att det är de fakta som talar till fördel för medicinsk marijuana, som gör att människor som jag själv är beredda att kämpa politiskt för rätten att använda marijuana, och andra naturliga cannabisprodukter, i medicinskt syfte.

Rubriken hade lika gärna kunnat vara något i stil med “tio bra anledningar till att kämpa för medicinsk marijuana”, men uppenbarligen vill Accent få oss att tro att de som förespråkar denna rätt har något slags obskyr agenda.

Detta tycks emellertid inte alls vara fallet. Jag har genom åren själv träffat tusentals människor som förespråkar rätten att använda medicinsk cannabis, och inte en enda av dem har gett intryck av att ha någon som helst agenda, bortom en högst human önskan att alla människor ska ha rätt till korrekt lindring och vård.

Att artikelförfattaren, Eva Ekroth, är duktig på att skissa upp en målande bild av hur författaren Pelle Olsson kommer gående “in på IOGT-NTO-gården på Klara Södra Kyrkogata 20 i Stockholm (…), framåtlutad på grund av den tunga ryggsäcken han bär”, lurar inte mig.

Pelle Olsson är i mina ögon ingen auktoritet på medicinsk cannabis, även om det nog är meningen att jag ska få det intrycket, när Olsson “stannar till på tågresan mellan hemmet i Småland och en väntande föreläsning i Norge”. Nej, Olsson är en inbiten cannabishatare, som ägnat en stor del av sitt liv och sin gärning åt att bekämpa cannabis, bland annat genom sitt engagemang i den hårt kritiserade organisationen Riksförbundet Narkotikafritt Sverige, RNS.

Självklart är Olsson fri att ha sin åsikt, och självklart får artikelförfattaren intervjua Olsson till sin artikel, men att få honom att framstå som något slags självklar auktoritet på ämnet, när han uppenbarligen ägnat en stor del av sitt liv och sin gärning åt att bekämpa cannabis och upprätthålla en felaktig bild av cannabis, är både ohederligt och orättvist mot Accents läsekrets.

Att vara öppen för medicinsk cannabis, och dess förespråkare, är inte samma sak som att ta ställning för onykterhet i samhället, och jag tycker att IOGT-NTO borde vara mer försiktiga med vad de publicerar, och inte okritiskt köpa och sälja ett vetenskapligt skimmer, bara för att det råkar sammanfalla med den egna agendan. (Apropå att använda medicinsk marijuana i politiskt syfte…)

Vidare får vi i artikeln veta att Olsson har skrivit flera böcker om cannabis, och att han ofta är ute och föreläser i ämnet. När han är ute på dessa turnéer har han (så klart) med sig sina böcker, till försäljning, och jag kan inte låta bli att tänka att det som vanligt handlar om pengar, och att han nog får skynda sig att suga ur de sista kronorna ur dessa lögner om cannabis, eftersom sanningen om cannabis som medicin liksom redan är här för att stanna.

Nåväl, eftersom Olssons senaste bok ändå heter Cannabis som medicin – historia, politik, forskning, och tydligen handlar om “lobbyarbete, narkotikapolitik och pengar”, finns ändå anledning att titta närmare på vad det egentligen är han säger.

“Jag vill reda ut begreppen”, hävdar Olsson. Sedan låtsas han göra det, genom att påstå att “[d]en medicinska användningen av cannabis är relativt liten och inget problem”, men att problemet i stället är  “de som använder det faktum att några blir hjälpta av marijuana som ett politiskt vapen i legaliseringsdebatten”.

Att kalla detta för att reda ut begreppen, är rent ut sagt “lögn och förbannad dikt”, som Olof Palme skulle sagt. Att den medicinska användningen av cannabis är liten stämmer inte. Att medicinsk cannabis skulle vara ens ett potentiellt problem, oavsett omfattning, stämmer inte heller.

Om något är problematiskt här, är det väl snarare att för få har tillgång till korrekt information om, och adekvat behandling med, medicinsk cannabis.

Olsson “upplever att att det är nya grupper som förespråkar legalisering”, och menar att frågan aldrig haft något stort folkligt stöd. Detta säger uppenbarligen ingenting om medicinsk cannabis i sig. I stället är det ett talande exempel på hur skrämmande effektiv propagandamaskinen varit i att indoktrinera Sveriges befolkning, med lögner avsedda att motivera den fullkomligt vanvettiga kriminaliseringen av en växt som bland annat har visat sig kunna döda cancerceller, men aldrig någonsin har dödat en enda människa.

“Någon stor folklig rörelse har det aldrig varit”, fortsätter Olsson, och påstår att legaliseringsförespråkare vanligen tillhört en välutbildad akademisk överklass.

Som om en rörelse automatisk har rätt om den är folklig, och som om det vore något fel att utforma politik utifrån akademiska forskningsrön.

Jag förstår att Olsson försöker tala till IOGT-NTO-anhängarnas folkrörelsehjärtan, men hans fakta är ändå inte korrekt. Jag har varit en del av legaliseringsrörelsen i decennier vid det här laget, samt gjort en massa research i frågan, och legaliseringstanken har ett mycket större folkligt stöd än Olsson vill påskina.

Stödet för en förändrad cannabispolitik har länge grott i det tysta, eftersom människor varit livrädda för att dra igång hela cirkusen med drogtester, husrannsakningar, förlust av körkort och jobb, social stigmatisering osv., och att det krävdes ett antal pionjärer, som vågade kliva fram och ta första steget, för att andra skulle våga följa efter, betyder inte att legaliseringsrörelsen är något slags elitistisk överklasshobby.

Jag har träffat alla möjliga slags människor som stöder kampen för legalisering av cannabis, och att en hel del av dem är välutbildade och smarta personer, är väl snarast ett argument för att ta kampen på allvar.

Intressant i sammanhanget är också att Olsson noterar att det från början var “idealister (…) i organisationer som NormL, Marijuana policy project och Drug policy alliance, som förde debatten”.

Som om ‘idealist‘ skulle vara något dåligt.

“Deras motiv för att legalisera cannabis var att individen själv skulle få bestämma”, fortsätter han sedan, som om även detta vore något dåligt.

Samtidigt är det som om Olsson trots allt tyckte att det var lite bättre förr. “Nu när den lagliga industrin har tagit över och blivit tongivande har debatten hårdnat”, menar han, och ondgör sig sedan över att legaliseringsrörelsen idag “har andra resurser med betalda lobbyister och kontor”.

Som om det vore fusk att vi legaliseringsförespråkare har pengar och tak över huvudet, när vi arbetar för människors rätt till medicinsk cannabis. Och som om Olsson helt missat att förbudsivrarna både har ekonomiska intressen som absolut största drivkraft, och spenderar enorma summor på att upprätthålla förbudet, bland annat genom just betalda lobbyister.

“Nu handlar mycket om att tjäna pengar”, fortsätter Olsson, och det har han ju helt rätt i.

Men ändå fel.

“De nöjer sig inte med att marknadsföra sina produkter där det är legaliserat. De vill också bana väg för att nå nya marknader. I det syftet utnyttjar de att det finns en medicinsk användning”, påstår han.

För mig är det mycket märkligt redan att Olsson finner det provocerande att vilja avskaffa en förlegad lagstiftning, som från början skapades för att rika skulle få fortsätta vara rika.

Jag kan dessutom inte förstå vad det är som är så upprörande med att i stället låta vanliga människor tjäna pengar på att tillhandahålla medicinsk cannabis åt andra vanliga människor. I Olssons värld kanske det ena utesluter det andra, men för mig finns ingen automatisk motsättning i att vilja tjäna pengar och att vilja hjälpa andra människor.

Dessutom, om cannabis vore helt lagligt, kunde den som ville odla sin egen planta, och på så sätt skulle ingen behöva bli “utnyttjad” överhuvudtaget. I det fall Olsson hade missat denna delikata lilla twist på legaliseringsfrågan – att Cannabis faktiskt är en växt, och alltså går att odla – så har han nu fått denna kunskapslucka täckt.

Cannabis är nämligen förhållandevis lätt att odla själv, och vi som är cannabisexperter på andra sidan mittlinjen, har för länge sedan förstått att det är just detta som är så farligt med att legalisera cannabis fullt ut.

Det är ju väldigt svårt för de stora kapitalistiska intressenterna att tjäna pengar på en planta, om vem som helst kan driva upp den på balkongen, eller i garderoben, så dilemmat löses helt enkelt genom att förbjuda människor att göra just det.

Mot bakgrund av allt detta, är det faktiskt rent trams att Olsson använder begreppet ‘uttnyttja’ i sammanhanget, i den mening han gör, och det är jag säker på att alla de människor som faktiskt blir hjälpa av medicinsk cannabis skriver under på, oavsett om de köpt sin produkt eller odlat den själv.

Rent trams är det också när Olsson “poängterar att marijuana inte är ett läkemedel”.

När till och med den nation som uppfann hela myten om växtens farlighet, och själva kriget mot cannabis, fått lov att krypa till korset och erkänna att cannabis är medicin, tycker jag att Olsson kan vara hederlig nog att göra samma sak.

Det gör han emellertid inte. I stället drar han till med det helt absurda påståendet att Cannabisplantan aldrig kommer att godkännas som ett läkemedel, och att om det skulle ske, “skulle vi backa hundra år tillbaka i tiden då det var sämre koll på vad som såldes på apoteken”.

Detta påstående är uppenbarligen helt felaktigt, men tanke på att “naturlig, obehandlad cannabis” redan som det är idag får skrivas ut av läkare i Sverige, vilket vem som helst (inklusive Olsson) kan läsa mer om här.

Helt felaktigt är också Olsson påstående om att de cannabispreparat som är godkända i Sverige inte är läkemedel som botar någon sjukdom, utan bara fungerar för att lindra symptom. Att det är vad läkemedelsverket bestämt sig för att acceptera, betyder inte att det är en vetenskapligt bevisad sanning (vad det nu skulle innebära).

Vi har redan sett hur cannabis har förmågan att faktiskt döda cancerceller, och även när det gäller många andra tillstånd har cannabis förmågan att bota, inte bara lindra.

Något som Olsson faktiskt har rätt i, är att ämnet CBD inte ger något rus, men är verksamt på andra sätt, och har antipsykotiska effekter. Detta är helt korrekt.

Men tyvärr blir det återigen fel, när Olsson går vidare till att påstå att detta alltså motverkar “risken att drabbas av psykos i samband med användningen”.

Medicinsk användning av cannabis innebär ingen risk att drabbas av psykos, överhuvudtaget, men det hör väl till att varje artikel om cannabis, författad av en cannabismotståndare, måste referera till den förlegade teorin om cannabispsykosen.

“Det är egentligen helt otroligt att det försiggår en allmän debatt om det här”, slår Olssson sedan fast. “Diskussionen om ett måttligt verksamt läkemedel med begränsat användningsområde borde väl diskuteras av en handfull vetenskapsmän och inte av narkotikadebattörer”, menar han.

Som om han glömt bort att han just raljerat kring att legaliseringsförespråkarna från början var “akademisk överklass”.

Trots att han själv inte är vetenskapsman, anser Olsson att han är bemyndigad att vara en sådan där narkotikadebattör, som egentligen inte ens borde få diskutera “det här”, men nu får det bara för att det är han själv.

Tydligen har Olsson tittat på ett antal “vetenskapliga sammanställningar (…) från 2010 och 2017”, som enligt honom alla säger samma sak, nämligen att “[e]ffekterna är små och finns bara belagda för kronisk smärta, kramper hos MS-patienter, vissa typer av epilepsi hos barn, för att öka aptiten hos till exempel Aidssjuka och minska illamåendet hos till exempel cancerpatienter som behandlas med cellgifter”.

Som om de mirakel vi dagligen ser och hör om, IRL och på nätet, är “små effekter”, och som om alla de användningsområden han själv räknar upp inte skulle vara argument nog för att legalisera cannabis.

Enligt egen uppgift ser sig Olsson som en arbetarförfattare, och anser själv att han skriver ur ett “underifrånperspektiv”, men var är då solidariteten med dem han just räknat upp, som drabbats av kronisk smärta, MS, vissa former av epilepsi, AIDS, och cancer?

Är det bara överklassen som drabbas av dessa sjukdomar? Är det något jag är för dum för att förstå?

Som om inte detta vore nog, avslutar Olsson, och artikelförfattaren, denna parodi på att “reda ut begreppen”, med att slå fast att “det är en medicinsk skandal att cannabis har fått marknadsföras som medicin mot allehanda sjukdomar i USA”.

Nej, den verkliga skandalen är att en charlatan som Olsson får utrymme som cannabisexpert, när han uppenbarligen inte har en aning om vad han pratar om, eller kanske till och med ljuger medvetet för att tjäna pengar.

Men nu är spelet slut. Green Movement är här för att slå hål på alla dessa lögner.

Cannabis är medicin, och min enda agenda är medmänsklighet.

Support the Movement, och stay healthy!

/Michael Mårtensson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *