Publicerad Lämna en kommentar

An act of liberation

Rutorna är nere. Solen steker. Bilen andas rök. Hip hop, reggae och dancehall. Det är 2005. Men stilen är sen gammalt.

Min vän har legat på stadiga 200 km/h. hela vägen från Dalarna till Danmark, eftersom han är så taggad på att komma fram till Amsterdam, och för att han bara är sådan.

Som vanligt när jag åker med honom, har jag liksom släppt taget om min överlevnadsinstinkt för länge sedan, och bara njuter av att (fortfarande) vara vid liv. Detta är för övrigt något av ett måste för att kunna åka med honom, oavsett om det handlar om att ta en vända till pizzerian, eller en weekend till Amsterdam.

Efter en kort bensträckare på färjan från Rødby, rullar vi iland i Puttgarden, och planen är att utan dröjsmål dundra ut på autobahn, och anlända Amsterdam om bara ett par timmar.

Precis innan påfarten till motorvägen spottar jag en liftare som står och viftar med tummen, som om det fortfarande vore 1990-tal, och ber min vän att stanna, men han hävdar bestämt att han minsann inte ska plocka upp “någon jävla liftare”.

Min nyss så tvärsäkre vän ångrar sig emellertid direkt, när jag droppar argumentet att liftaren ser ut som en husockupant, och garanterat gillar gräs.

Kanske är det en väl grov generalisering att alla husockupanter som liftar runt i Europa gillar cannabis, men i det här fallet visar det sig stämma väldigt väl.

Jag öppnar dörren och frågar liftaren var han är på väg.

“Amsterdam”, svarar han.

“Vi också. Hoppa in.”

Perfekt. Eftersom liftaren tydligen bor i Amsterdam och hittar vägen, samt mer än gärna ropar ut köranvisningar i takt med att de behövs, kan min galne vän nu hålla gaspedalen konstant pressad mot golvet, utan att behöva bry sig om att hitta rätt väg, eller tänka alls.

Inledningsvis undrar vår nye passagerare om min vän inte ska “ta det lite lugnt bakom ratten”, men jag lyckas lugna honom med några haranger om att min vän vet precis vad han gör.

Efter några fullkomligt bisarra omkörningar, med sladd, på femfilig motorväg, i nästan 200 km/., är liftaren tillräckligt övertygad och avslappnad i situationen, för att även han ska våga släppa taget om sin självbevarelsedrift.

Ett perfekt tillfälle att diskutera lite cannabispolitik. Vi är ju ändå på väg till Amsterdam.

Det visar sig att liftaren liftat runt i Sverige i två veckor, och är lätt störd över att inte ha kunnat hitta “någonting att röka” någonstans. Han undrar vad det är för jävla land vi kommer från, där man inte kan få tag på cannabis.

Självklart finns det alltid cannabis i Sverige, men beroende på var man befinner sig kan det var svårt att hitta utan rätt kontakter. Det är ju dessutom bara 2005 än så länge.

Men det är ingen fara. Jag löser det åt honom. Vilket år som helst.

Han är så klart tacksam.

Stämningen börjar bli uppsluppen, medan min vän vid ratten gör allt för att förvandla de sista milen på asfalten till noll.

Min vana trogen börjar jag agitera för att cannabis ju bara är en växt, och att det är helt sjukt att förbjuda och föra krig mot en planta.

It’s just a plant.”

“Ja”, instämmer liftaren. “It’s just a plant.”

But when they make it illegal, smoking cannabis becomes an act of liberation.”

Ett magiskt ögonblick av poetiskt samförstånd.

An act of liberation.

Precis så.

Sedan guidar vår nyfunne vän oss hela vägen till en bra coffeshop i Amsterdam, och därefter vidare hem till honom.

Vi kliver ur bilen framför en enorm flyghangarliknande byggnad, där liftaren hävdar att han bor.

Japp. Självklart är han husockupant. Jag känner väl igen en när jag ser en.

Den liftande husockupanten knackar på en av dörrarna, och när den öppnas får han genast förklara för en förvånad och glatt överraskad vän varför han är hemma två veckor tidigare än beräknat.

“Det är för att de här jävla galningarna från Sverige plockade upp mig i Puttgarden, körde mig hela vägen till dörren, i 200 km/h., och besparade mig två veckor on the road för att ta mig hem.”

Vi firar vår överlevnad, och liftarens tidiga ankomst, med att röka gräs, samt kolla in en Volvo Amazon, som några av ockupanterna håller på att renovera.

Världen är liten, som vi säger.

Som om inte detta vore nog för en helkväll, får vi även en unik chans att komma på studiebesök i en lokal för storskalig cannabisodling. Av respekt för att nederländska odlare i den större storleksordningen fortfarande riskerar hårda straff, trots landets tillåtande attityd gentemot cannabis för eget bruk, kan jag dock inte gå djupare in på detta.

Ni får bara tro mig när jag säger att det var imponerande, både i termer av golvyta och produktionskapacitet, och detta inte bara för att jag är uppväxt med små söta garderobsodlingar i Sverige.

Att fylla en flyghangar med cannabis, i ett land där det är förbjudet, är för övrigt en fucking massive act of liberation, om ni frågar mig.

Respekt till alla som håller cannabis vid liv och sprider växtens sötma, i dessa tider av utrotningspolitik.

Kör försiktigt, och stay healthy!

/Michael Mårtensson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *